UKRAINA. För drygt 300 år sedan, den 28 juni 1709 stod slaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den svenska armén med Karl XII besegrades av ryssarna under Tsar Peter den store och det var början på slutet för det svenska stormaktsväldets undergång.
Svenskarna var långt hemifrån, i nära nio års tid, sedan kriget bröt ut år 1700, hade de marscherat hundratals mil i hetta och kyla, regn och torka, för att göra upp med sitt lands fiender. De hade slagits i Sachsen, Polen och Baltikum och deras framgångar hade varit stora. I Narva hade de hävt en belägring och besegrat den ryske tsarens trupper, i Kliszów hade de vunnit över sachsare och polacker. I Fraustadt hade numerärt överlägsna sachsiska och ryska trupper fullständigt nedgjorts.
Men de fortsatte att marschera, och för att göre en lång historia lite kortare så vände armén som varit på väg mot Moskva, söderut eftersom de hade svårt att finna föda, ryssarna brände allt och förgiftade vattenbrunnar framför svenskarna och som brukligt var på den tiden så levde armén på det de kunde röva från civilbefolkningen i dess väg, mot Ukraina som kallades Lillryssland för att finna mat i de bördiga slätterna i Rysslands kornbod.
Slagfälten hade skördat offer trots alla segrar, sjukdomar och svält tog ännu fler. Marschen mot Poltava blev rena skräckodyssén, med hungersnöd bland folk och hästar och ständiga sammandrabbningar med fienden. Av bevarade brev och dagböcker att döma kunde det gå dagar innan soldaterna fick något ordentligt att äta. Dessutom blev vintern runt jul 1708 oerhört hård. Överste Gyllenstierna berättar hur ”hela vägen låg full av ihjälfrusna karlar och hästar samt stodo bagage och sjukvagnar efterlämnade på vägen så att det var ett mycket slätt tillstånd och ynkeligen att anse”.
Efter kölden kom en blöt vår med åska och översvämmade vägar. Soldaterna tvingades simma eller vada över floder som stigit över sina bräddar, för att därefter marschera vidare i våta iskalla kläder.
På detta ömkliga sätt närmade sig alltså den svenska armén Poltava. Dessutom sårades Karl XII och låg på en bädd, så utgången var given och lika bra var väl det. Sverige passade inte som stormakt med ständiga krig, men modern forskning visar att om svenskarna varit ett par tusen fler så hade kanske utgången blivit en annan.
Mer om denna spännande historia HÄR, det var mest för att visa att de ryska intressena i området går långt tillbaka, den svenska armén var krossat men den svenske kungen kom undan och tog sig till Bender i Turkiet där han försökte få sultanen att gå i krig mot den ryske Tsaren, efter kalabaliken i Bender och ytterligare 12 år hade 200 000 svenska män och pojkar dött liksom Karl XII och troligtvis betydligt fler polacker, ryssar, balter, civila och det stora nordiska kriget var slut…
