Insändare
Det var det svenska språket som öppnade dörrarna för mig i Sverige och inte mina kunskaper i tyska. Jag lärde mig svenska på egen hand. Hade jag gått på SFI som jag gjorde några gånger hade jag nog lärt mig tala flytande finska;), som på den tiden var det förhärskande språket bland SFI-eleverna.
Jag anser att om man inte behärskar det svenska språket efter två år i landet bör man stå för tolkkostnaderna själv om inga särskilda skäl föreligger. En normalbegåvad människa bör kunna förstå och tala svenska hjälplig efter sex till tolv månader i landet. Värre är det för de personer som är över 60 och som hämtas in i Sverige som anhöriginvandrare. I dessa fall bör den som har hämtat hit exempelvis sina föräldrar stå för tolkkostnaderna vid behov.
Dessutom bör anhöriginvandring endast tillåtas ifall den som vill ha hit sina anhöriga kan tala svenska på en sådan nivå att han/hon kan tolka vid läkarbesök och kontakter med myndigheter.
Detta skulle också medföra att personen som vill ta hit frun/barnen eller andra närstående är mera motiverade att lära sig svenska och spara pengar till ett redan nu spänt offentligt utgiftskonto för invandringskostnaderna.
Man bör inte bevilja svenskt medborgarskap om personen som ansöker om detta inte klarar det svenska språket. Detta krav ställs i många andra länder, där man måste behärska landets språk i tal och skrift för att få medborgarskap.
Det som aldrig slutar förvåna mig i Sverige är att man aldrig ställer krav på individen i gengäld för de förmåner som beviljas.
Denna attityd där man känner till alla sina ”rättigheter” men inte de självklara skyldigheter som kommer med dessa rättigheter som sträcker sig som en röd tråd genom hela det svenska samhället.
Från tidig skolålder till invandringen, därmed menar jag så kallad flyktinginvandring eller det som ”aldrig” förekommer enligt våra politiska företrädare nämligen den så kallade sociala turismen, som vi de senaste dagarna sett flera snyftartiklar om i PK-media.
Kurt, invandrare sedan 30 år
