Att diskutera invandringens kostnader är ju inte en av Regeringens paradgrenar så det kanske kan vara dags att göra en återblick i det historiska perspektivet. Jan Ekberg är ju ett känt namn i branschen och man brukar ju referera till honom när det gäller uppskattningen av kostnaderna för den sanslösa svenska invandringspolitiken. Jag tänkte återvända till några siffror som Ekberg inte publicerat i Sverige.
Jag har nämnt en del av de här siffrorna i mina tidigare inlägg på Pettersson och sagt att de härrör från 1999. Tittar man närmare på detaljerna så ser man att det inte är korrekt, så här kommer lite mera uppgifter.
De siffror jag talar om kommer från publikationen ”Journal of Population Economics”. Den ges ut av Springer Verlag och den utgåva jag refererar till är Volym 12, 1999.
Den rapport av Jan Ekberg som man publicerade i detta nummer tog man emot från Ekberg den 2:a februari 1996. Rapporten godkändes för publicering den 28 juli 1998. Rapporten var alltså ca 3 år gammal när den publicerades. Vad jag känner till är den aldrig publicerad i Sverige och jag har aldrig sett eller hört den refereras av PK-media.
Rapporten innehåller bla två tabeller över inkomster och utgifter för staten för åren 1991 och 1994. Man kan med andra ord beräkna nettokostnaden eller nettovinsten för svensk invandringspolitik med utgångs från de värden som är angivna i tabellerna. Värdena är framtagna med hänsyn till den sysselsättningsnivå som då gällde för invandrade personer.
Nettokostnaden 1991 var 29,1 miljarder kronor. Nettokostnaden 1994 var 141,0 miljarder kronor. En skaplig ökning tycker Lusharpan.
Jag har tidigare angivit 141,0 miljarder såsom det värde som gällde för 1999, men det var alltså fel. Det gällde redan 1994. Använder vi Konsumentprisindex, KPI, och räknar om värdet till 2013 så hamnar vi på 178 miljarder.
I oktober 2009 så lämnade Finansdepartementets ESO-grupp en utredning om invandringens kostnader. Det heter 2009:3 och var i huvudsak författad av Jan Ekberg. Det finns en bra sammanfattning på ”DN Debatt”. Kostnaden för den svenska invandringspolitiken uppskattades då till 1,5 – 2,0 procent av BNP, dvs ungefär 70 miljarder kronor. Lägger vi till det som hänt efter 2009 så har kostnaderna ökat ytterligare. Migrationsverket har ökat sin budget ca 8 miljarder. Kostnaderna för asylboenden har ökat med en miljard. Sjukvården för kriminella (papperslösa) har ökat kostnaderna med 2-3 miljarder. Kostnaderna för assistansbedrägerier och rättegångar ligger i miljardklassen om inte mer. Det har hänt en del, plus inflationen. Totalt är vi uppe i årliga kostnader på ca 80 – 90 miljarder med Ekbergs värden som utgångspunkt.
Utredningen blev 2011 föremål för en analys av docent Jan Tullberg på Handelshögskolan. Jan Tullberg kom fram till att Ekberg grovt underskattat kostnaderna och att dessa var ungefär dubbelt så höga, dvs låg på nivån 3,5 – 4,0 procent av BNP. Med alla faktorer inräknade innebär 2 gånger 90 miljarder, dvs 180 miljarder per år. Ett värde som stämmer väl överens med det resultat man får om man räknar om Ekbergs siffror från 1994.
Och notera att sysselsättningsgraden för ”nyanlända” inte har ökat enligt SCB:s senaste mätning, dvs andelen som arbetar ligger på samma nivå som tidigare. Men eftersom det är fler ”nyanlända” nu än tidigare så betyder det att antalet arbetslösa i absoluta tal har ökat, dvs kostnaderna är högre.
Toppnoteringen när det gäller beräkningar av invandringens kostnader innehas fortfarande av Lars Jansson från Göteborg, som i sin senaste revidering från 2005 ligger på nivån 290 miljarder per år.
Är vi försiktiga och går på Jan Tullbergs siffror kan vi i alla falla säga att kostnaderna för svensk invandringspolitik ligger på nivån 20 procent av Statsbudgeten. En fullständigt sanslös summa.
Att som Myten Ullenhag fabulera om att invandringens kostnader inte går att beräkna eller referera till en OECD-rapport och säga att man går på plus när man i slutet av rapporten går minus (sid 159, tabell 3.7) det håller inte. Sanningen måste ut till svenska folket så att man vet vad man röstar om, speciellt när det gäller partier som förespråkar fri invandring. Och som sagt tidigare, de partier som hostar om ytterligare skattehöjningar för att bevara ”välfärden” vet inte vad de talar om. Det finns andra vägar.
Man kan tycka att svenska skattebetalare lidit tillräckligt nu. Förutom rena pengar handlar det om ökad kriminalitet och en våldtäktsstatistik i världsklass. Skolor och äldrevård som är körda i botten och en infrastruktur som håller på att rasa ihop. Nu får det faktiskt vara nog. Ser man på den senaste opinionsmätningen så verkar det som om insikterna börjar växa hos det svenska folket, tack och lov.
Och för övrigt anser jag att svensk invandringspolitik i grunden behöver förändras och antalet arbetskrafts- och anhöriginvandrare kraftigt reduceras.
