Chansen att det händer något är väl rätt så liten men när jag läst Ann-Marie Pålssons bok ”Knapptryckarkompaniet” kände jag ett behov av att göra något. Därför skickade jag ett förslag till ”Uppdrag Granskning”. Ni kan läsa det nedan:
Är Sverige fortfarande en demokrati ??
Det enkla svaret på den frågan är nej, det är vi inte. Åtminstone inte om det som står i Ann-Marie Pålssons bok ”Knapptryckarkompaniet” är sant.
Man kan ju möjligen fundera över hur stora växlar man ska dra på en enskild bok från en enskild person, men jag tycker att man ska ta boken på stort allvar. Hade boken innehållit några felaktigheter så hade Ann-Marie Pålsson fått 10 ton juridiskt tegel i huvudet i form av stämningar för förtal, ärekränkning mm. Att ingenting hänt och att man inte vill ta upp boken till diskussion tycker jag är en tydlig fingervisning om att det som står där är korrekt.
Vad det i själva verket handlar om är att man systematiskt sätter fundamentet för vår demokrati, grundlagen, ur spel. Det innebär att riksdagsledamöterna i praktiken inte kan fungera som de valda ombud för folket som de är avsedda att göra. När de inte kan göra det så har vi inte en demokrati längre.
De människor som befolkar riksdagshuset driv av en enda sak nämligen makt. Det har gjort det möjligt för framförallt partiledningen i det regeringsbärande partiet att införa ett belöningssystem för att få igenom sin vilja. De som inte är lojala mot partiledningen belönas inte, dvs man får ingen maktbas sig tilldelad utifrån vilken man kan driva sina politiska frågor. Belöningssystemet går ibland så långt att det beröm som man ser sig tvingad att ösa över partiledaren närmast får karaktären av personkult, ungefär som i Nordkorea eller i gamla Sovjetunionen som på Stalins tid. Skillnaderna är inte särskilt stora. Man hamnar visserligen inte i Gulag om man råkar kritisera partiledaren, men utfryst och utan makt blir man.
I praktiken kan riksdagsledamöterna inte komma med egna förslag eller kritisera de förslag som partiledningen lägger fram. De politiska tjänstemännen, som drivs av samma maktambitioner, är de som i praktiken sitter inne med den information som krävs för att fatta korrekta politiska beslut. Denna information lämnas sällan till riksdagsmännen/kvinnorna, åtminstone inte i tillräckligt god tid för att man ska kunna fatta korrekta beslut. När tex Janne Josefsson vid något tillfälle gjorde ett försök att kontrollera riksdagsledamöterna kunskaper om Lissabonfördraget, så misslyckades han.
Riksdagsledamöterna reducerar sig själva till att bli partiernas megafoner. Inte för att man vill det, utan för att systemet belönar ett sådant beteende.
Mao kan man säga att det som sker i Riksdagen sker på ytan. Riksdagsledamöternas inflytande är svagt, för att inte säga obefintligt.
Om nu inte den verkliga makten finns i riksdagen, var finns den då ? Får man tro boken så ligger den hos de centrala partikanslierna, hos partiledarna och kretsen kring dem. Inte i formell mening, men i praktiken.
Där finns pengarna, kunskapen och alla reglage som behövs för att styra en partiorganisation. Och där finns belöningssystemet.
Utvecklingen mot denna maktkoncentration startade troligen 1970 när partistödet infördes. Tidigare hade man varit tvungen att förlita sig på frivilliga krafter och bidrag från medlemmarna. Partistödet som första året uppgick till 25 miljoner, var år 2009 uppe i 165 miljoner.
År 1977 kompletterades det statliga partistödet med ett stöd till partiernas riksdagsgrupper, som också det går över statsbudgeten. När det infördes omfattade det 2,4 miljoner men har till 2009 ökat till 249,6 miljoner. Partiledningarna har lyckats göra sig ekonomiskt oberoende av riksdagsledamöterna.
Jag har inte kunnat hitta någon analys i media av denna smygande men ändå tydliga utveckling och tydliga försvagning, för att inte säga utradering av det demokratiska systemet.
Det känns inte ok att all makt samlas hos enskilda partiledningar och att riksdagsledamöternas praktiska möjligheter att verka i enlighet men grundlagen är borta. Vår riksdag får inte bli en fasad bakom vilken enskilda partiledare ägnar åt maktfullkomlighet och personkult på ett sätt som fullständigt sätter det demokratiska systemet ur spel.
Tyvärr känner jag att media också är en del av belöningssystemet tex i form av det stöd som utbetalas till tidningarna. Möjligen är det en av orsakerna till att denna fråga inte öppet diskuteras i tidningarna.
Jag tycker att ämnet vore lämpligt som ett underlag för ett program i Uppdrag granskning.
Ovanstående kan väl vara något för Janne Josefsson och resten av redaktionen att bita. Nu håller vi tummarna för att det ska bli något.
Och för övrigt anser jag att svensk invandringspolitik i grunden behöver förändras och antalet arbetskrafts- och anhöriginvandrare kraftigt reduceras.
