Då var jag åter hemkommen till vandrarhemmet efter en liten halvdagstrip i Lidköping, staden där ån Lidan rinner igenom. Det var kallt, 
regnigt och blåsigt när vi steg ur bilen i förmiddags,kjolen åkte av och jeansen på. Med både regnkappa och paraply gick vi över bron till torget för att gå på onsdagsmarknaden.
Det var väldigt ljust i omgivningen fast det var mörka moln på himmelen, de flesta av ortsbefolkningen var blonda och blåögda. Det kändes som om vi var någonstans där det var som förr, jag som är från Malmö reflekterade över att under vår halva dags vistelse i denna västgötastad räknade jag blott till tio hucklen.
I min hemstad räcker det att jag sticker näsan
ur huset och några minuters promenad och islamistkvoten är full när jag gör en jämförelse med idag. Det har kommit påbud uppifrån folkvalda att vi ska gilla läget och olika men i realiteten trivs de flesta av oss bäst med likar. Jag tror att de flesta invånare i denna stad mår bra för staden känns svensk………men.
Jag funderade och reflekterade över att vi i vårt avlånga land bor och lever så olika, min stad Malmö känns mer som någon annans stad. Vi som bor och verkar sätter prägel och utvecklar vår miljö såklart som vi vill ha den så jag inser såklart varför jag inte längre trivs, vi är så olika.
Jag kan gilla olika när jag reser till främmande länder men hemmavid vill jag känna igen mig och ha mina seder som andra kan ta till sig. Jag gillar inte
när utombys säger att Malmö är en förlorad stad, men jag får kanske omvärdera och det smärtar mig.
Nu ska jag lyssna på musik ute i det fria och jag kunde inte låta bli utan smygfotograferade en killes arm, hoppas att han inte blir förbannad men det är risker man får ta. Imorgon blir det mer av en skogspromenad för att insupa utsikt över ett ljuvligt grönt skönt landskap, ett av alla våra vackra.
