Nu har min vän skrivit ned sin berättelse om vad som hände hemma hos henne i en helt vanlig stadsdel i Malmö, en stadsdel som inte är som när hon flyttade dit. I söndags var jag med som stöd då hon gjorde en 
polisanmälan vid ett poliskontor med högst ovillig personal.
Vi har inte sett några rubriker och kommer inte heller att få göra det då min vän är svensk och de anmälda är hatiska, hotfulla och rasistiska nya ”svenskar” och dom ska man stryka medhårs i alla lägen och vi förstår inte varför. Läs mitt förra inlägg HÄR.
Om vi ska få ut våra berättelser då måste det ske via alternativ media och Petterssons tillsammans med flera sverigevänliga sidor återger det du inte får läsa i press, en press som via skattsedeln åtnjuter presstöd.
Vi som förmedlar via alternativ media får utstå spott och spe men vi viker inte, våra ord ska ut och vi är många nu som känner igen oss. Om detta må vi berätta…………
”De har lika stor rätt som du att vare ute och ha roligt”
Av Malmöbo Länk till Snaphanen
Det jag ska skriva om nu är så surrealistiskt att det känns som om det är en tragikomisk film. Men för mig är det verklighet. Det är nu tisdagen den 18 juni och jag skriver under synonym då polisutredning pågår. Sedan i fredags är min lägenhet en krigszon och jag har inte fått många sovtimmar utöver natten till måndagen då jag bodde tryggt hos en vän. Jag väljer att i nuläget av säkerhetsskäl skriva under synonym.
I korthet hände detta:
Klockan är över midnatt och jag ska precis göra mig redo att gå till sängs. Plötsligt hörs fientliga tonfall och rop utanför min balkong på tredje våningen som vätter mot en liten gångbana och gräsplan ganska centralt i Malmö. Ett gäng har samlats utanför. Jag går inte ut utan väntar på att de ska gå därifrån. Men det gör de inte. De skriker så aggressivt sinsemellan på den sociolekt som här i Malmö kallas ghettosvenska eller rosengårdska att jag till slut smyger ut på balkongen och ser vad som står på. Då ser jag att det bara är ungdomar på 13-15 år, åtta- tio stycken. De lät så aggressiva att jag hade trott att de var unga män. De står vid en grannes balkong på första våningen. De verkar vara ute efter bråk och jag tänker smyga in igen när jag tänker att det är dumt gjort av mig om de tänker kasta in saker hos min granne och jag stannar därför tyst kvar och iakttar. Då vänder sig en om och ser mig.
Genast flyttar sig gänget till nedanför min balkong. En av ungdomarna (arab?) juckar med höfterna mot mig och alla flinar. En annan (också arab?) gör andra hånfulla gester. Det är pojkar men de utsöndrar en fientlighet som inte står i samklang med deras ålder. En skriker något till mig på ett främmande språk. Han låter befallande. Jag säger att man inte uppför sig på det här viset och att han ska tala svenska. ”Kasta ner cigaretter!” skriker han till slut på svenska. ”Vill ni inte uppföra er så stick,” säger jag. ”Vi ska ta över här nu,” skriker en men jag ser inte närmare på honom för en mörkhyad grabb ställer sig nu och skriker: ”Jävla svensk, din jävla rasist, din jävla jude, stick härifrån, det är vi som bestämmer.”. Hans hat lyser ur ögonen.
Utöver den obefintliga logiken i resonemanget kändes det surrealistiskt att en yngling från världens mest rasistiska regioner (om han nu var somalier) kallade en svensk kvinna (från en av världens mest toleranta regioner) för rasist när man just betett sig som ett svin.
De börjar kasta saker mot balkongen och jag går in och ringer polis. Tyvärr inte akutlarm utan det vanliga 114 14 numret. Som svensk vill jag inte ställa till med mer besvär än nödvändigt.
Mens jag väntar på att komma fram hör jag att de fått in en fullträff. Balkongrutan skallrar betänkligt men håller. Sen blir det tyst utanför. När polisen äntligen svarar tänker de inte sända en bil – inget har gått sönder. Jag kan få göra en anmälan däremot om jag vill ta emot polisen i min lägenhet. Först därefter kan polisen avgöra om de ska patrullera området. Klockan är nu 00:45. Jag säger att jag inte är så mycket intresserad av en polisanmälan som att de ska kolla upp området och köra runt lite. Det går inte, får jag höra. Varken jag eller lägenheten har blivit skadad.
Jag har onda aningar och på känn att de ska komma tillbaka. Det gör också fyra av dem kvällen därpå klockan elva på natten. Jag hör en duns mot balkongrutan och går ut på balkongen utan att tänka på det. Två verkar mest iaktta medan övriga två är aggressiva – ”somaliern” och en ”arab”. Den mörkhyade skriker ”jävla jude” två gånger och den andre befaller mig något. De börjar kasta grus mot rutan. Det är tur att det inte fanns större stenar tillhands.
Jag hotar med polis fast jag vet att det är lönlöst. Inga övriga har synts till ute men nu visar sig en medelålders svensk kvinna på hundpromenad. Hon går raskt fram till den mörkhyade grabben men istället för att säga till honom att uppföra sig lägger hon oväntat armen runt honom och vänder sig till mig med stora vädjande ögon. ”Vet du, det här är egentligen fina fina grabbar. De är bara 12-13 år. Han här hjälper mig med matkassarna ibland.”
Jag berättar vad som hänt.
”Men vi två är vuxna. Vi måste hantera det här vuxet. Vet du inte att om man vill ha respekt måste man ge respekt. De har precis lika stor rätt som du att vara ute och ha roligt.”
Jag är mållös. Jag säger att de inte har någon som helst rätt att störa andra mitt i natten och att jag upplever det som oerhört kränkande att se henne stå med armen beskyddande om en grabb som skrikit antisemitiska och andra rasistiska saker samt hotat med att köra bort mig. Respekt förtjänar man, säger jag, och du uppmuntrar ju grabbarna utan att veta vad som hänt. Du var inte här i går natt.
”Men nu får du ju ge dig. Pojkarna har ju bett om ursäkt!”
Jag gapar igen. Pojkarna har ju inte bett om ursäkt, tvärtom. Deras kroppsspråk utstrålar det inte heller. ”Ber de om ursäkt, är allt ur världen. Bara de inte kommer hit och stör igen är jag nöjd.”
Fortfarande med armen om grabben går kvinnan och de övriga följer med. Det blir tyst. Men jag har en känsla av att stillheten är bedräglig. Det visade sig vara sant.
Jag kan inte sova. Klockan två på natten hörs högljutt diskuterande utanför. Arabiska. Jag tittar ut och ser tre unga män gå förbi. Män. Inga barn. De är helt klädda i svart. De har alla jackor med kapuschonger som är åtsnörda så att bara en liten ansiktsoval syns på dem. Maskeringskläder. Jag ser en lyfta armen och ögonblicket därefter skallrar mina rutor igen. Inget grus eller lerklumpar som tidigare utan en sten. Jag ringer ögonblicket alarmnumret, 112. Det tar en minut innan de svarar. Under tiden hör jag ytterligare en sten och rutor som skallrar. De kastar inte mot någon annan lägenhet än min. Polispatrullen kommer efter tjugo minuter. Då är männen sedan länge försvunna när vi går genom området. Allt är tyst.
Detta var natten till söndagen. Pojkarna har kommit kommit tillbaka och skrikit ”jävla jude” och kastat mot balkongen söndag och måndag kväll. Jag har inte visat mig eftersom jag inte vill att de ska berätta för storebröder och kusiner att jag är hemma. De här maskerade unga männen agerade ”proffsigt”.
Vi får se vad som händer i natt. Och nästa. Och nästa igen. Men, som den svenska kvinnan sa:
De har precis lika stor rätt som du att vara ute och ha roligt.
