I en insändare med titeln ”Att bli gammal är rent förbannat” som under den gångna veckan har publicerats i Norrbottens-Kuriren, ger Gunnel Nilsson i Älvsbyn sin syn på svensk äldrevård. Hon skriver mycket insiktsfullt följande:
Av en god vän fick jag en dikt som handlar om att bli gammal. Tredje raden lyder ”Att bli gammal är rent förbannat”. Det är så sant som det är sagt. Jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för vägen dit.
I Piteå låste dom in dementa så Uppdrag Granskning kom och gjorde reportage. I Luleå fick en man tafsa sexuellt på en dement kvinna. I Jokkmokk skulle en 100-åring inte få särskilt boende. Men det gick inte, kommunen blev tvungen ordna boende. I Arvidsjaur fick en 100-åring flytta till dottern i Tärnaby för att få ett boende hon kunde acceptera. Här i Älvsbyn fick en 93-åring ligga på golvet och skrika på hjälp sista natten hon levde. Grannarna hörde henne och tillkallade hemtjänsten. Larmet hjälper inte i livets alla skeden. I Boden flyttar dom ut boende från Bergbacka trots att kommunen har hyreskontrakt på fastigheterna 20 år till. Bergbacka är det finaste äldreboende jag har sett. Där finns små lägenheter, ett sovrum stort som en ordinarie sängkammare. Allrum med spis och frys. Så skulle jag vilja ha det när den dagen kommer. Vad skall Bodens kommun göra av detta fantastiska boende. Ska det bli asyl- eller flyktingboende?
Personligen vill jag inte bo hemma med hemtjänst fem gånger per dag och få maten i plastaskar. Tänk att aldrig få en nystekt kotlett, nystekta köttbullar eller en laxlåda direkt ur ugnen. Aldrig på hösten få färskpotatis direkt från landet. Jag tycker systemet är vidrigt. Att alla gamla vill bo kvar hemma när vårdbehovet är så stort att dom måste ha hjälp fem till sex gånger per dag är en myt. Gamla människor säger att dom vill bo kvar hemma tror jag handlar om rädsla. Du har kanske haft ett hus eller lägenhet i åratal och så ställs du inför en sådan drastisk förändring så kommer rädslan och paniken. Hur ska det bli?
Jag har goda vänner som under förra året flyttat till äldreboenden. Jag har frågat vilket som är bättre att bo kvar hemma med hemtjänst eller bo i äldreboenden. Ingen ångrar flytten till äldreboendet. Känslan att få gå ut i en matsal och sitta med andra och äta är underbar. Hur många gamla finns i Sverige i dag som sitter ensamma och känner sig övergivna? Säkert tusen och åter tusental.
Hemtjänsten (HT) kommer på morgonen och hjälper till med morgonbestyren, kokar gröt eller annan frukost. Sedan går HT och kvar sitter vårdtagaren (VT) och känner sig övergiven, tittar ut genom fönstret och så kommer tårarna och tuggorna växer i munnen och tårarna droppar i gröten. Det går inte, frukosten hamnar i komposten. Tankarna går. Hur skall VT få dagen att gå. Finns det något i dagstidningen att läsa, en gammal svensk film med Sickan Carlsson, Anna-Lisa Ericson, Nils Poppe eller något musikprogram med vackra folkvisor, psalmer t ex. Tyvärr verkar TV inte ha mycket att erbjuda oss gamla.
Så kommer HT med kanske dagens viktigaste mål. Lunchen i en plastask. Har VT tur kanske HT har tid att att duka och värma maten och kanske sitta med vid bordet. Men oftast är det kanske så att maten lämnas på köksbordet med orden ”smaklig måltid”. Kanske värmer VT aldrig maten utan den hamnar i kylskåpet eller så värmer VT maten och mönstret från frukosten upprepas. Tuggorna växer i munnen, tårarna kommer och maten hamnar i komposten. Kvällsmat bestående av soppa, kräm, gröt eller fil med smörgåsar. Då är VT så hungrig så då slinker nog det mesta av maten ner. Sedan kommer kvällen med nyheterna på TV, så cirka 20.00 kommer HT och hjälper till med nattning. Så går en dag från vår tid och kommer aldrig åter, skriver Nils Ferlin. Men för våra gamla som sitter hemma i sina lägenheter kommer tyvärr dagarna åter. Antingen det är frivilligt eller av tvång de sitter där för att det är brist på äldreboende och bättre lär det inte bli.
Det är som det står i dikten. Man kan inte säga annat än ”Att bli gammal är rent förbannat”.
Följande är den dikt ur vilken Gunnel Nilsson har hämtat första och sista strofen.
Att bli gammal är förbannat,
Jag kan inte säga annat
Detta är ju rent helvetiskt,
Osympatiskt, oestetiskt
Allting hänger, tunt är skinnet,
Trist är sinnet, svagt är minnet
Munnen full av köpta tänder,
Bruna fläckar upp på händer
Det är fel på hjärnkontoret,
Fast man själv ej kanske tror’et
Själen gråter, tanken sinar
Hjärnans celler helt borttvinar
Det är slut på erotiken,
Ingen liten vän i viken
Ser på en med lystna blickar
Kroppen värker, allting klickar
Reumatismen pinar låret,
Rakt och stripigt hänger håret
Ögonlocken som gardiner,
Ådrorna som serpentiner
Huden som ett knippe rynkor,
Här och där ses stora skrynklor
Ja, jag kan inte säga annat
Allting är ju helt förbannat
Gunnel Nilsson har uppenbarligen insett att politik handlar om prioriteringar och att om så kallade ensamkommande flyktingbarn prioriteras så får något annat stryka på foten, så som exempelvis boende och vård för den generation som har byggt upp landet.
Ett mått på humanism i ett land sägs vara hur barn och gamla tas om hand. För att politikerna i vårt land skall kunna uppehålla världens näst högsta skattetryck, d v s ha så fria händer som möjligt att bestämma över andra människors liv och tillgångar och att vara världsmästare i godhet (läs dumhet), tvingas småbarnsföräldrar att arbeta så mycket att de inte har någon annan möjlighet än att lämna sina barn på offentliga inrättningar för barnförvaring, där pådyvlan startar med könlös henuppfostran och av staten fastställda normer och annat politiskt korrekt. Och detta redan innan de kan gå eller prata. Är det någon som förvånas över de negativa följder som vi ser i samhället och som är en direkt följd av bland annat detta? De äldre behandlas som beskrivits i insändaren.
Om vi förflyttar oss ca 20 mil söderut från Älvsbyn och Storforsen så hamnar vi i Umeå. Där verkar professorn i sociologi, Mikael Hjerm som forskar om främlingsfientlighet och nationalism. Han har i den engelskspråkiga svenska nättidningen “The Local” uttryckt följande om våra gamla:
”The most prejudiced group is the elderly, who grew up in a different time. To put it very bluntly, when they die things get better.” Översatt till hjältarnas och ärones språk blir det: ”Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre som växte upp i en annan tid. För att uttrycka det väldigt rakt på sak – när de dör blir det bättre.”
Det är ju tillräckligt allvarligt att en professor vid ett svenskt universitet tänker så men än allvarligare är att han uttrycker det offentligt. Utan att lägga alltför många värderingar i det han har sagt, så är alltså de gamla som genom hårt arbete har byggt upp det land i vilket han nu njuter frukterna av, fördomsfulla, intoleranta, otidsenliga och har förlegade åsikter och när dessa åsikter har försvunnit så kan bygget av den multikulturella utopin göras med ännu mindre motstånd. Är det väl spenderade skattepengar att finansiera sådana professorer och sådan forskning vid våra lärosäten?
En kostnadsjämförelse. År 2010 var antalet asylsökande i Sverige 31 819 personer. Av dessa var 2 393 ensamkommande flyktingbarn. Undersökningar i våra grannländer har visat att de senare till största delen är män över 18 år och eftersom den absoluta majoriteten av dessa är man, torde ”skäggbarn” vara en mer relevant benämning. Enligt Migrationsverkets statistik över beviljade PUT är dessa till mindre än 6 procent beviljade till flyktingar enligt FNs konventioner. Vilka är de då? Enligt tidigare statliga utredningar som numera förefaller att ha fallit i glömska, utgörs de av så kallade ankarbarn, d v s sådana som sänds hit av sin familj för att på så sätt möjliggöra anhöriginvandring för familjen. För att ta sig hit har de många gånger betalat stora pengar till flyktingsmugglare för researrangemangen och för uppdiktade historier för att kunna få asyl. De är alltså till ca 94 procent människor som söker sig en bättre tillvaro i Sverige. Tyvärr, utan reella flyktingskäl och på svenska skattebetalares bekostnad. Enligt Migrationsverket kostade dessa stackars barn närmare 3 mdr kr under 2010. Årskostnaden är således ca 1,25 mkr per person. Kostnaden för dessa är alltså ofantliga 3 400 kr per dygn! År 2012 var antalet asylsökande 43 887 och antalet var 3 578 och det totala kostnaderna för dessa var alltså betydligt högre under 2012.
Kommunens kostnader för en plats på ett äldreboende är i genomsnitt 1 320 kr per dygn sedan vårdtagarnas avgifter frånräknats och kostnaden för äldreomsorg i hemmet är ca 570 kr per dygn. Det kostar alltså samhället 6 gånger så mycket att ta hand om dessa friska skäggbarn vid jämförelse med att ta hand om en av våra gamla i sitt hem. Om den gamle, som i många fall är rörelsehindrad eller dement, bor på ett äldreboende är kostnaderna för skäggbarnen trots det 2,5 gånger så höga. Våra gamla har under ett långt arbetsliv via skattsedeln betalat för vården. Detta till skillnad från dessa yngre män som inte har betalat en enda krona och som i stor utsträckning och enligt tillgänglig statistik, i framtiden också kommer att ligga skattebetalarna till last.
Skam går på torra land!
