INRIKES. Sverige har varit och är fortfarande ett fantastiskt land trots mängder med problem. Märkligt nog tycker många människor inte att landet duger utan vill gör om det till något annat, som de inte vet riktigt vad det är.
I samband med raskravallerna i USA sade Tage Erlander i riksdagen 1965 ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden. ”
Beslutet till dagens kaos togs bara tio år efter Tage Erlanders ord 1965. År 1975 fattade en enig riksdag under regeringen Palme ett grundläggande beslut om att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Proposition 1975:26.
Invandringen innan 1975 hade gått ut på att man kom som gäst och arbetade för att sedan resa hem med sparkapitalet eller att man kom för att bli svensk och assimilera sig, och det gick oftast bra, barnen till dem som kom då blev svenskar på relativt kort tid.
Med beslutet 1975 tog riksdagen avstånd från tanken att invandrare skulle assimilera sig i det svenska samhället. Invandrarna, deras barn och barnbarn skulle behålla sin ursprungliga identitet, dessutom var ökad internationalisering ett övergripande mål i samhällsplaneringen. Alla partier var eniga och riksdagen bestod av V, S, C, FP och M.
Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna var alltså inte med om beslutet.
Riksdagsbeslutet 1975 fattades i största enighet, för att under årens lopp följas av mängder av andra beslut med samma mål: Mångkultur och massinvandring, trots att inte en enda person har kunnat visa vad som är bra med denna mångkultur och asylinvandring.
Det värsta med detta är att SAMTLIGA beslut har smugits genom beslutsprocessen medan massmedia antingen har sovit eller också har hållit med. Det har aldrig varit någon riktig debatt och det svenska folket har hållits ovetande. De flesta som har vaknat, har vaknat först när de ser resultatet av beslutet för drygt 40 år sedan medan många andra fortfarande sover gott. Ett tredje gäng har insett att de har varit med om att köra landet i botten men de vägrar trots det erkänna att de haft fel av prestige.
I riksdagsbeslutet 1975 drog man upp detaljerade riktlinjer för hur den mångkulturella politiken skulle bedrivas. Tre delmål ställdes upp: Jämlikhet, Valfrihet, Samverkan.
Jämlikhetsmålet innebär att alla invandrare har rätt till exakt samma sociala förmåner som den infödda befolkningen, i vissa fall större förmåner.
Valfrihetsmålet innebär att invandrare har rätt att utöva och utveckla sin kultur på svensk jord och själva bestämma om de vill integreras i Sverige.
Samverkansmålet innebär att svenskarna är tvungna att acceptera det mångkulturella Sverige och anpassa sig till det.
Minns ni?
- Mona Sahlin (S): ”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet. Det ska räknas som ett plus att ha en annan etnisk bakgrund än den svenska.” (2002)
- Mona Sahlin (S): ”Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka.” (2001)…
…och det var bara två exempel av hundratals.
1969 stoppade den socialdemokratiska regeringen arbetskraftsinvandringen efter påtryckningar från facket, främst LO. Från omkring 1970 öppnade man istället Sveriges gränser för så kallade flyktingar. Sedan har regeringen, oberoende av politisk färg, genomdrivit mängder av beslut, alla med samma mål; ett mångkulturellt samhälle.
Den invandrarpolitiska kommittén fastslår i sitt betänkande (SOU:1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden) att ”det som ska hålla ihop Sverige inte är ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”.
Pang – där blev vi av med hundratals år av gemensam historia, på sophögen med det som gjort oss till ett folk.
Som om det inte räckte så ändrades grundlagen hösten 2010, till att gå ut på att Sverige ÄR ett mångkulturellt samhälle.
Inga debatter hölls, inga medier rapporterade om eller problematiserade frågan. Beslutet fattades i stor enighet utan att svenska folket visste om det.
Idag har vi mängder av problem som bottnar i besluten som togs från 1969, varav det 1975 bara är ett.
- Polisen fungerar inte bra…
- Vården fungerar inte bra…
- Skolan fungerar inte bra…
- Järnvägen fungerar inte bra…
- Vägunderhållet…ja, jag tror jag stoppar där.
Ovanstående är naturligtvis inte personalens fel.
Dessa områden och fler därtill styrs politiskt, nationellt, via kommun och landsting för att verkställas genom tjänstemän.
Politiker och tjänstemän har under en lång följd av år slitit sönder fungerande verksamheter med omorganisationer och administrativa förändringar utan att ha en klar bild om vad man vill uppnå och hamnat längre och längre bort från dem som ska göra jobbet, längre bort från det som är verksamhetens mål.
Politiker har som standardsvar ”tillsätt en utredning”, man kan undra vad det är som de inte vet och som inte redan redan är utrett på kors och tvärs?
Vi har världens högsta skatter och ansvaret ligger, som alltid, hos de som styr: landstingspolitiker, kommunpolitiker och regering och det började 1969 och 1975.
– 1975 var Pettersson ung, och lyckligt ovetande om vad som pågick i riksdagshuset och det var vin, kvinnor och sång men jag undrar fortfarande vad det var som politikerna på 1970-talet och framåt inte var nöjda med och vilka exempel som de tycker fungerar bättre…
…Som konservativ nationalist är min grundinställning att samhällsförändringar ska ske så långsamt och försiktigt att man inte råkar slå sönder något som fungerar väl. En så dramatisk demografisk förändring som dagens invandring till Sverige innebär är allt annat än långsam och försiktig, och det vi råkar slå sönder på vägen kan visa sig omöjligt att reparera i efterhand…
